Sanoja: DRÅPSNATT. I Denna Skog. Under Fullmånens Sken.

Vintern tar ann et liv

Ensam i den bitande kylan dar snon yrar, forblindar
Trotsigt han reser sin nave mot den askgra skyn

Odjur aldrig lang borta ar da svaltiderna ar har
Djuren flockas, brungar dod nar manskokott finns nar

Men kylan ar honom overmaktig
Langsamt han slumrar in
och han dor som en arofylld man
som stred under fullmanens sken

Nu, hungerns kaftar kryper till
och tuggar i fruset ben
inget mat skall ga til spillo
under fullmanens sken