Sanoja: Elvira Madigan. Black Arts. Svartkonst & Tusenskrönor.

Nar skymningen Faller anlander Han
For att skorda frukt jag latit gro i Hans namn

En manniska vit och blek som elfenben
Pa ett altare skuret ut ur stenen
Hard och kall ur Bergets kam
Som en sista Gava till gunst for Hans famn
"Lat mig se lat mig kanna Din hand i min
Med klor som skar djupt i mitt skinn"
Vad det ratt vag att ta? Nu nar slutet ar har
Plotsligt tvekar jag - Nar jag slits isar

Motet ar det forsta i sitt slag
Och fran och med morgondagen
Skall jag leva for Hans synd
Men nar kapan Han faller till marken
Ser jag kvinnan framfor mig
Jag latit drapa sa grymt...

...Hon ser pa mig och ler

Den fauna jag klatt Hennes nakna kropp med
Hanger annu fran Hennes har
Och axlar ner pa Hennes bara ben
Hon ser pa mig och oppnar sen
Kaften sin likt ett rovdjur torstar efter Livets Vin

Av alla synder jag begatt
Var aldrig nagon lika grym som den har
For sent forstar jag att jag sjalv
nu fallit offer for min Tro
Jag trodde mig ha - Jag trodde mig forsta
Den svartkonst jag sar