Sanoja: Finntroll. Korpens Saga.

Jag sag min har av troll och vatte.
Slappa spjut sa langt ogat matte.
Tusende kroppar alla doda och svala.
Min arme ur skogen nu lag i dvala.

Da sjong honan mork en sang av hat.
Hon lovade bort gravor sjalar till mat.
At en dyster ande ur springornas rike.
En runa ristades aldrig skadats en like.

Som en blixt i natten av eldens farg.
En kraft som kvaljde i kott och marg.
En tunga av illdad och sottig svarta.
Nu hordes et skrik av tusens smarta.

Skogens topp och klippans kant som varn.
Svart som askmoln och skogens tjarn.
Fjadrar nu spreta dar skinnet voro.
Till tiders slut de nu ropa sin oro.

Sa miste rivarn sin bror av kamp.
De flog sin vag till varldens kant.
Av ett glomt och fasligt trolldoms dad.
Det forkolnade sinnet kande ingen nad.

Nu faller skyars svarta mastare.
Slagsfaltets kall och likets kyla.
An fulla av slagens rus och svekets hat.
De gnaga utan ara pa krigets ruttna mat.
... till Tiders ande.

[English translation:]

The Tale Of The Raven

I saw my horde of trolls and wraiths
Bent spears as far as the eye can see
A thousand bodies all dead and cold
My forest army now lies in hibernation

Then she sang a dark tune of hate
She promised gifts, souls for food
To a somber spirit from the kingdom of twilight
A rune etched, one never before seen

Like a lightning bolt in the night with firey color
A force that swells in flesh and marrow
A tongue of ill omen and black stains
Now heard are screams of thousands in pain

Treetops and mountain peaks for leverage
Black as thunderheads and forest bogs
Feathers sprouting where skin once was
Til the end of time they proclaim their worries

So did the shredder lost his brother in war
They flew to the edge of the world
By a forgotten and sinister magic
The charred spirit felt no remorse

Now falls the master of black skies
The call of the battle and the chill of the corpse
Still filled with the heat of battle and burning hate
They feed without honor on the rotting remains of war

...until the end of Time